En av böckerna jag läser nu i sommar är Spencer Kagans och Jette Stenlevs bok om kooperativt lärande och jag gör det med några kollegor. Min ena kollega kom med den lysande idén att vi kunde skriva kring det vi tänker via Messenger i en grupp. Det fungerar toppen än så länge. Bra tips!
Jag har inte kommit så långt i min djupläsning av boken, startar alltid med att läsa innehållsförteckning, förord, inledning och ev sammanfattningar för att skapa mig en bild av det som komma skall! Efter år av läsning av böcker från studentlitteratur har denna bok ett annat mjukare format och det uppskattar jag som omväxling! Det finns ju till och med bilder! =)
Ganska direkt kommer det en antydan till en av alla mina undervisningsutmaningar. (Jag har ju några stycken.) Författarna tar upp Vygotskijs tankar om att eleverna lär sig när de arbetar med någon annan som kan hjälpa dem vidare och där språket är extremt viktigt hjälpmedel för detta. (Proximala utvecklingszonen och mediering) Detta tror jag absolut på, min utmaning har varit och är HUR?! Jag räcker ju inte till, till alla alltid! Författarna tar upp detta som en utmaning för lärare och därmed är jag ju knappast ensam om att tänka kring detta. =)
I många år har jag använt mig av EPA (utan att veta att det är EPA), men det har blivit lite enformigt och jag har försökt hitta andra övningar där eleverna pratar med varandra och jag håller tyst för att inte vara den enda samtalspartnern (eller att jag av misstag tar över helt).
Jag har till och med haft utvecklingsmålet att minimera min egen taltid i klassrummet till förmån för elevernas taltid hos min rektor. Kanske inte för att jag pratar mer än andra lärare, men för att det i mitt tycke är alldeles för mycket ändå! Det viktiga har varit att eleverna ska prata och diskutera för att lära, inte sitta tysta med skriftliga uppgifter. Dels för att eleverna får den typen av skriftliga uppgifter ändå, dels för att jag haft många elever med särskilda behov och som fått ut mer av diskussion. När jag själv är mitt i lärandet så har jag ett enormt behov av att få diskutera tankar, funderingar, eventuella missförstånd osv med kollegor (de drabbas av mig kan man säga =) ). Jag tror att många elever har samma behov fast det ges inte alltid utrymme för det. I alla fall gjordes/görs det inte hos mig i mitt klassrum i den utsträckning som jag önskar.
Med strukturerna får jag en mängd olika valmöjligheter som gör HUR:et enklare att lösa och jag tycker mig ana att jag kan kombinera skrift med muntlig diskussion....varför har jag inte tänkt på det innan? Jag har varit galet fyrkantig och tänkt antingen eller märker jag....
Jag har inte kommit så långt i min djupläsning av boken, startar alltid med att läsa innehållsförteckning, förord, inledning och ev sammanfattningar för att skapa mig en bild av det som komma skall! Efter år av läsning av böcker från studentlitteratur har denna bok ett annat mjukare format och det uppskattar jag som omväxling! Det finns ju till och med bilder! =)
Ganska direkt kommer det en antydan till en av alla mina undervisningsutmaningar. (Jag har ju några stycken.) Författarna tar upp Vygotskijs tankar om att eleverna lär sig när de arbetar med någon annan som kan hjälpa dem vidare och där språket är extremt viktigt hjälpmedel för detta. (Proximala utvecklingszonen och mediering) Detta tror jag absolut på, min utmaning har varit och är HUR?! Jag räcker ju inte till, till alla alltid! Författarna tar upp detta som en utmaning för lärare och därmed är jag ju knappast ensam om att tänka kring detta. =)
I många år har jag använt mig av EPA (utan att veta att det är EPA), men det har blivit lite enformigt och jag har försökt hitta andra övningar där eleverna pratar med varandra och jag håller tyst för att inte vara den enda samtalspartnern (eller att jag av misstag tar över helt).
Jag har till och med haft utvecklingsmålet att minimera min egen taltid i klassrummet till förmån för elevernas taltid hos min rektor. Kanske inte för att jag pratar mer än andra lärare, men för att det i mitt tycke är alldeles för mycket ändå! Det viktiga har varit att eleverna ska prata och diskutera för att lära, inte sitta tysta med skriftliga uppgifter. Dels för att eleverna får den typen av skriftliga uppgifter ändå, dels för att jag haft många elever med särskilda behov och som fått ut mer av diskussion. När jag själv är mitt i lärandet så har jag ett enormt behov av att få diskutera tankar, funderingar, eventuella missförstånd osv med kollegor (de drabbas av mig kan man säga =) ). Jag tror att många elever har samma behov fast det ges inte alltid utrymme för det. I alla fall gjordes/görs det inte hos mig i mitt klassrum i den utsträckning som jag önskar.
Med strukturerna får jag en mängd olika valmöjligheter som gör HUR:et enklare att lösa och jag tycker mig ana att jag kan kombinera skrift med muntlig diskussion....varför har jag inte tänkt på det innan? Jag har varit galet fyrkantig och tänkt antingen eller märker jag....
Kommentarer
Skicka en kommentar